Elin Nilsson

Somnade till där kring åtta och vaknade upp vid tio halv elva då Tommy hojtade till att han skulle dra hem.. Tände några ljus, tog en lång varm dusch, slog i gång ett desperate housewives avsnitt och bara njöt!.. Men efter avsnittet började jag tänka och tänka och fundera och fundera.. Och jag får det inte ut ur huvudet.

Valde att slå igång en film.. Men jag var (är) alldeles för tankspridd för att ens kunna koncentrera mig.. :S

Så för att komma till saken, hur kan En människas handlingar & val, ändra så mycket på ens egna principer och väderingar?

Ni vet, ni sitter där och tänker att ni minsann aldrig skulle "hata" någon, tycka illa om någon, osv. Jag vet då att jag gör det. Försöker in i det sista att se allt gott om människor, vad de än gäller.

Men ibland stöter man på en sådan människa som absolut inte har samma värderingar som en själv. Det har jag gjort nu. En människa som inte ser sina egna fel & brister och uppenbarligen mår alldeles utmärkt att skylla sina egna misstag på andra..

Och då kommer jag på mig själv att sitta och tänka "Din förbannade jävla idiot! Ditt egoistiska äckliga svin! Skulle jag se dig skulle jag vilja spotta dig rakt i ansiktet och säga hur lite du är värd i mina ögon"

Sen när jag suttit och tänkt detta i kanske en timma kommer jag på mig själv och blir nästan rädd?
Det här är ju inte jag?

När hände det? När LÄT jag han påverka mig så pass negativt att jag skjuter bort mina egna principer för att klanka ner honom. Jo, den dagen jag tillät mig att bli sårad av hans ovetande. För som många andra, valde jag att ha någon att skylla på för att det ska kännas bätte för mig. 

När jag i själva verket ska fundera på Vad kan jag göra i den här situationen? Jag kan inte beskylla någon annan om mina problem. Inte heller känna vredesmod mot någon som inte uppför sig som jag. För varje handling har en bakgrund. Frågan till mig är om jag accepterar de? Sen om jag inte gör det, får jag faktiskt ta och tänka på mig själv, att jag faktiskt på något sätt, är min egen gud & måste ta hand om mig.
Väljer jag att inte bry mig om mig själv, slutar det med att mina kära runtomkring mig inte heller mår bra.
Jag kan inte sprida sann lycka runt mina medmänniskor, om jag inte själv kan känna den.

"Hur du ser på andra säger mer om dig än vad det gör om de andra"

Detta är så fruktansvärt sant. Det ser jag på mig själv om jag jämför med tiderna jag mår alldeles toppen & känner lycka och med tiderna man känner sig nere och mer sårbar. Att i den sårbara perioden finner du massor med fel på folk, du stör dig på saker du aldrig egentligen skulle göra. Och det bevisar, enligt mig, hur extremt viktigt det är att må bra. Och inte bara för mig själv, utan även för mina medmänniskor.

Men för att komma till själva poängen sitter jag inte nu längre och sprider hat i min egen kropp, utan istället funderar jag på vad det är som stör honom (i sig själv). Istället för att sitta och vara arg, är jag numera lite ledsen för hans skull och fundersam på vad de är han behöver för att själv känna sig lycklig och inte längre gömma sig i ett skal. Men sanningen är att det faktiskt inte nu längre, (och har väl egentligen aldrig gjort) ligger i mina händer. Det är inte längre någonting jag kan göra.  Men jag hoppas innerligt att han en dag finner sig själv & mår bra. Och inser att första steget att börja arbeta med, är sig själv.

Är du lycklig kan du se gott i varenda människa, du kan glädjas åt andras framgångar, du kan förlåta andras misstag, för att du förstår dom. Men du låter dig inte trampas över.

"Jag är fast besluten att se på saker och människor på helt nytt och annorlunda sätt. Jag vill se sanningen."


För att ta ett exempel.

Martina går in i en spelbutik och hittar ett spel hon länge velat ha.
Hon går fram till killen i kassan och lägger fram spelet med ett stort leénde på läpparna.

- Heejsan! säger Martina glatt.
Och killen i kassan svarar dyster & nästan otrevligt "hej" tillbaka.

(Här ändras Martinas uppfattning om honom på en sekund. Hon tänker
minsann inte vara trevlig mot han, när han beter sig så pass konstigt mot henne)

Dom klargör köpet och Martina går ut. Utanför butiken säger hon till sin väninna
"Såg du hur jävla otrevlig han var? Varför ens jobba på en sånt ställe om man hatar det?!"
och kompisen svarar..
"Ja exakt! och om han mår dåligt eller nå kan han ju då bara fara hem"

Ni känner sääkert igen er? det gör jag..

Men, kan det vara så att denna kille kanske har förlorat sin fru, begravt henne 3 dagar före, och nu står som ensamstående 2 barnspappa. Och måste jobba mer än någonsin.
Kan det vara så att denna kille går på tomgång och enda gången han ens kan sluta fejk le, är på just hans jobb. Där barnen inte längre ser honom.

Värt att tänka på.